”Med allt det jag vet och kan idag är det egentligen inga problem att leva med hiv. Ändå är det något som skaver.”

Rent medicinskt har historien om hiv inneburit en sensationell utveckling. Men på det sociala planet står det förvånansvärt still.

Att få hiv idag är radikalt annorlunda än för trettio år sedan. Den automatiska kopplingen till aids och död är bruten. Effektiv behandling gör dessutom att hiv inte förs vidare till andra. Men på vissa plan är det som om ingenting av detta har hänt. Samma gamla vanliga fördomar och rädslor återskapas gång på gång i samhället.

Det kan göra vardagen onödigt svår för oss som lever med hiv. Även om vi inte blir sjuka eller ens känner av att vi lever med hiv blir det påtagligt i mötet med andra. Nästan alla har känt osäkerhet inför att berätta om sin hivstatus, visar en studie från Folkhälsomyndigheten. Hiv handlar om vardag.

person-primary@1x

När jag var på apoteket satte de mina mediciner i tredubbla plastpåsar.

”Men hallå”, sa jag. ”Tänker du inte på miljön?”

Svaret var rätt tydligt om vad jag förväntas känna. ”Du vill väl inte att folk ska se?”.

Jag är inte så brydd av min egen hivstatus. När man väl lever med det är det inte så mycket att fundera på. Den gör ingenting med mig. Jag anser mig själv ha det väldigt bra.

person-secondary@1x

Hela den situationen när man är ute, flörtar, dansar. Blir bjuden på drinkar i baren. Och så kommer den frågan in. När ska jag berätta? Redan där, på klubben? Eller när vi hamnat i säng?

Det händer ju att man blir ratad. Ganska ofta händer det att man blir ratad. Det känns så onödigt ibland att ta alla de där stegen, nästan som att man luras. ”Hrm, det är något jag måste berätta. Jag har hiv.”

Det blir ju en paus. Ofrånkomligen. Frågor. Och oftast slutar det med det, leder inte vidare. Ett nej är inte så kul. När det händer gång på gång känner man sig som dåligt kött. Andra klassens person. Nu när det inte finns någon risk har jag inte någon informationsplikt längre. Men frågan är om det förändrar något egentligen. Även om man inte behöver berätta innan man har sex – vad gör man om man hittar sitt livs kärlek? Då måste man ändå säga något och då är risken att bli ratad ändå överhängande.

person-primary@1x

Tiden går.

Jag fyllde 30, jag fyllde 40. Så himla mäktigt att jag fick nypa mig själv i armen. Det fanns aldrig på världskartan att jag skulle bli gammal. Lever, njurar, humör och ork. Nu ser allt bra ut.

person-secondary@1x

Efter att jag fick hiv gick jag mycket för mig själv. Jag var, eller blev, filosofisk.

Ofta gick jag undan och iväg, kände hur vinden blåste i håret och sådant. Det fanns en kulle nära där jag bodde dit jag kunde dra mig undan. Jag var inte så social. Istället ägnade jag tiden åt att läsa fantasy och deala med mina tankar. Det var inget jag tog skada av.

Ett år tog det innan jag vågade berätta för min familj. Jag gick där i ett år, kanske ett och ett halvt innan jag sa något. Jag trodde att de skulle undvika mig. Det är såklart en del av skammen det också. När jag väl samlat mod och fått det ur mig, så var allt precis som vanligt.

Okej, sa min familj. Ska vi äta nu? Jag trodde att folk skulle reagera annorlunda.

person-primary@1x

Tandborstning har blivit viktigare.

Tänderna bryts ner. Jag har varit hos tandläkaren hur många gånger som helst, men nu har jag inte råd längre. Jag försöker spara pengar för att kunna gå dit, men det tar bara mer emot ju längre tid det går. Nu är jag rädd att de måste borra hur mycket som helst. Jag har tänkt mycket på framtid i relation till tänderna och försöker ta hand om mig.

person-secondary@1x

Jag visste inte ett skit om hiv.

Precis när jag fått mitt besked kom läkaren in och berättade: ”Du kommer att leva lika länge som andra. Du kan göra allt som andra kan: må bra, skaffa barn, ha sex.” Det var tydligen inte så jävla illa ändå. Jag hade massor av frågor, om resor och idrott och föräldraskap. Jag ville veta allt!

”Hur gör jag när jag berättar?” var en annan fråga som jag hade. Svaret jag fick ligger mig i fatet än idag. ”Vi tycker nog inte att du ska göra det.” Mina föräldrar vet fortfarande ingenting, först nu – tre år senare – håller jag på att planera det. Det är inte rätt att de rekommenderar att man inte ska berätta.

Jag skulle vilja att de sa tvärtom: ”Det är upp till dig att bestämma för vem du vill berätta och när. Du behöver inte men om du själv kan och vill tycker vi att du ska berätta. Bär det ihop med dina närmsta.”

person-primary@1x

Hiv är en del av mig.

Det har hjälpt mig att bygga min mentalitet och jag är glad över den person jag har blivit. Jag hade inte velat vara utan den erfarenheten. På så sätt påverkar hiv mig, jag känner fortfarande att jag växer – det finns hela tiden mer att lära sig, jag vill ha förståelse för hur allt hänger ihop. Jag funderar mycket framåt. Som äldre kommer jag att vara ännu klokare och mer ödmjuk.